5 - 4

Återigen matchdags, och denna gång var det Vallentuna borta som stod på programmet. Det skulle visa sig bli en tuff nöt att knäcka för vårt blåsvarta gäng denna Melodifestivallördag. När sista poängen delats ut, kunde vi notera 5-4 (1-0) till hemmalaget. Men det känns ändå som en liten seger, tack vare tre finfina bortamål i slutet av matchen. 

Första halvlek flöjtades igång av den föredömligt hårdblåsande domaren för dagen. Redan efter tio minuter hade Vallentuna träffat såväl ribba som stolpe. Men tack vare både tur och skicklighet kunde Hugo "Greppet Direkt" Åberg (som stod i första halvlek) freda målet från påhälsning av läderkulan. Det kändes lite som att Vallentuna var storleken större och hade lite bättre fart under dojorna denna gång. Men trots det att hade våra killar ändå bollen relativt mycket. Men i första halvlek var det Vallentuna som skapade mest och hade det bättre passningsspelet. Så hemmalagets 1-0 i halvtid var rättvist, och kanske till och med något i underkant. 

I andra halvlek kändes det som om killarna fått anfallsorder av firma Kovin/Araghian, och dessutom doppats i trolldryck i halvtidsvilan. För jädrar i min låda vilken skillnad det blev inledningsvis med fler uppoffrande löpningar och hårdare närkampsspel. Och när Vallentuna stack upp var Alex "The Wall" Johnson (som stod i andra halvlek) snabbt ute och parerade förtjänstfullt.

När Tor snurrade med hemmaförsvararna i den högra delen av straffområdet och blev neddragen vilade inte rättsskiparen på hanen, utan straffen var ett faktum. Och fram stegade William med bestämda steg och placerade säkert in bollen vid stolproten. Men Vallentuna tog tillbaka taktpinnen och tyvärr rann det in några mål, och hastigt (men mindre lustigt) stod det 5-1 till hemmalaget. Hoppsan! Men även om vi vid sidlinjen började tänka på Charlotte Perrellis tonartshöjningar och Tusses segerchanser istället för fotboll, så hade inte killarna gett slaget förlorat. Riktigt roligt att se hur de peppade varandra och knöt nävarna i de obefintliga shortsfickorna. Så efter ett finfint samarbete mellan Gustav och Ismar, som turades om att måla och servera, stod det till slut 5-4 när även domaren började tänka på refrängen. Tre, snabba, snygga mål som också var ett resultat av ett superhärligt lagarbete, där samtliga killar bidrog till energiboosten! Ett viktigt kvitto på att killarna är på rätt väg. 

Summa summarum, som före detta förbundskaptenen Erik Hamrén sa: "Man kan vara en vinnare även när man förlorar". Och ungefär så kändes det idag. Eller som Nick Borgen sjöng 1993: "We are all the winners, we are all the best. Att vi får vara tillsammans, det betyder mest."